Kom att tänka på den av någon anledning här vid frukostbordet...
Den är ganska slående, kan jag tycka för hur mycket av det folk skriver om sig själva är sanning...
Hur lär man känna en person på andra sidan skärmen eller på andra sidan restaurangbordet...?
Säger vi sanningen eller inte...? Skriver vi inte bara fina, glada uppdateringar i vår statusrad på sociala medier...? Vågar vi "outa" oss själva, den riktiga JAG eller ser vi till att måla upp en tjusig bild av oss själva...
Hur ska vi då kunna möta denna "långa, snygga, mörka främling" på en neutral nivå...? När förhoppningarna är så höga och desperationen lika så...? 😉
Vill han/hon ligga med mig då, om sanningen kommer fram?
När lamporna är släckta och alkoholens rus förblindar våra sinnen går allting riktigt bra... men dagen efter...? När man ser allt det där som är dolt under kvällens sminkning...
Är det falsk marknadsföring... som min man sa en gång när han upptäckte att jag inte var fullt så rödhårfig som jag var när vi möttes... 😁😁😁
Samtidigt kan man ju fråga sig, vågar man möta någon i lampljusets sken, mitt på dagen...? Vågar man visa sina vackra bevis att man har fött tre barn och inte kanske levt som man bör...? Vågar man vara ärlig och hoppas att man träffat rätt person som ser förbi allt det där ytliga...?
Nu vet jag att flera av er kloka där ute tänker:
Ja, det gör man om det är rätt person... om det finns det minsta djup i mannen/kvinnan framför en... ☺️
Så sant...
När man är klok och förnuftig så tänker man så... då vet man sitt värde...
När man däremot kanske har ångest och verkligen vill ha någon så kryper desperationen kanske fram och skapar osäkerhet... även hos den starkaste dumma blondin... som togs för en rödhätta en gång i tiden... 😉
Min poäng i allt mitt babblande är nog att vad skönt det är när man träffar sina vänner... de som känner mig... de som älskar mig trots mitt fina, lilla dragspel på magen som påminner mig om mina fantastiska tre killar ❤️, trots mitt häftiga humör och alla mina andra brister... de som ser mig för den jag är... där jag vågar vara mig själv... de som skulle "ligga" med mig, om sanningen kom fram... 😍
Så hur gör man då för att komma dit...? När man vågar ligga med den "långa, mörka, snygga främlingen" då sanningen kommer fram...? När ljuset är tänt så man "ser" varandra...
Jag som nyligen kommit från en tvåsamhet där vi visste ganska mycket om varandra, visste vad den andre behövde... men det hade vi å andra sidan lärt oss under våra 18 år tillsammans... Vi kom ju liksom inte in i den relationen med ett färdigt manuskript där det stod hur och vad vi hade för preferenser... Skillnaden mot nu är att jag var 22 och nu "27"... ☺️
Antingen har man enormt med tålamod och väntar tills den rätta, i detta fall "en lång, mörk, snyg främling" 😉, kommer ridande på sin vita springare... som får vara allt utom en Volvo... eller ja, det är okej det med så länge jag inte behöver så skriven på den 😂....
Eller.... så får man gå igenom sin vänkrets och se om man inte har missat någon guldklimp... 😂😂😂
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar