Sluta slå och sparka på dig själv.....

Att stå i gyttja upp till vaderna har aldrig varit roligt... jo, kanske en gång för länge sedan när man badade i Katrinelund som barn... på vänstra sidan om bryggan fanns det blålera... där var man och lekte... men som vuxen att fastna i lera och inte komma loss är inte lika kul som när man var sju eller tio...☺️



Någonting som jag har tagit med mig under dessa år sedan min man dog, är att man fastnar ofta av en anledning och man behöver stå kvar, hur jobbigt den än må vara... man behöver stå där tills ens egen hjärna har kommit på hur jag ska ta mig därifrån...🤔

Det hjälper inte att greppa tag i alla lianer eller räddningslinor som kastas på en... tar man en sådan utan att fatta hur man ska sig upp utan bara blir uppdragen så kan ni ge er på att man är tillbaka i leran igen inom kort... eller efter en längre tid...  

Problemet som jag ser det är att då har man fyllt sin ryggsäck med så mycket mer... eller så har man sopat skit in under mattan så det har bildats en utbuktning på trasmattan som mormor en gång har vävt...



Jag hamnar ofta i gyttjan för att jag vill så mycket... jag har så många vägval i mitt liv och jag som många andra väljer ibland mindre bra vägar...
Då får man tugga grus sen när man har kraschat med cykeln  och ligger sönderriven och med blåmärken i diket... alldeles förvirrad för man fattade aldrig riktigt vad som hände... man ligger där, snurrig och virrig men hjälmen på sned...

Har man sett stenen eller gropen men inte hunnit väja, ja... då kan man ofta resa sig upp och skratta åt fadäsen men om cykeln helt plötsligt, out of no where, vinglar till och man flyger över styret och vaknar till liv där vid vägkanten, då tar det tid att kvickna till och förstå att det var spänt en snubbeltråd över vägen...



Någonstans på vägen har jag tappat mig själv och det gör vi alla mellan varven... jag har bara så svårt att förstå och släppa och trampa vidare...

Nu handlar det mycket om min egna självkänsla som jag lyckas förlägga runt jul och nyår... den har lekt titt ut med mig men jag har inte lyckats locka fram den... hen gömmer sig bakom en mullig kropp som ägarinnan inte är så förtjust i... hon skäller ganska friskt på den... säger saker som jag aldrig skulle säga till någon annan... inte högt i alla fall... 😔



Häromdagen fick jag ett total utbrott på mig själv när en klänning skulle provas inför sommarens bröllop... då var jag bara tvungen att få ut alla ord som staplades i mitt inre, för de åt upp mig inifrån... de hotade att förgöra mig mer...

Lite som när man börjar smått fundera på om man ska vara kvar på detta jordklot... när tankarna blir mörka och man inte vågar prata med någon om det.... när ljuset försvinner och allt blir lika mörkt som hos Katla... 

Får man inte prata om det så minskas själen, den krymper ihop... den äts upp, förtvinar... en ond spiral som bara drar ned en...

Får man då skrika ut allt, vråla högt så att världen runt om förstår att det är allvar... inte bara en liten hick up... att man mår skit... då släpper lite av trycket... då kommer kanske en förståelse fram... 😔



När händer som normalt sätt får smeka min kropp och skapa ljuv musik inte längre ger den känslan utan istället gör så att man känner varje liten skavank, varje litet gupp på min mulliga kropp... varje kärlekshandtag som åter har kommit tillbaka... ja, då bekräftar det bara misslyckandet som ägarinnan har gjort eftersom hon låtit det gå så långt... att kilona fått smyga tillbaka... 😔



Nu sitter ni och skakar på huvudet och tänker:
Flicka lilla, det är insidan som räknas... ytan är bara ett skal...



Jag vet allt det där... jag vet att jag är underbar, att jag är en bra och fin vän, en gräsligt fantastisk mamma som retar gallfeber på mina barn... jag vet allt det där men ibland, när hamstern tar över så tappar man styr fart och båten glider in eller rent av kraschar in i en vassrugg eller en klippa...



Det har inte hjälp att mannen i mitt liv kommer med en hel ordbok med fina och stärkande ord... det har varit som om han har hällt dem i en teflonpanna och försökt göra pannkakor av dem... de har bara glidit ur när han försökt att vända kakan...

De har studsat mot min hårda yta... studsat tillbaka, oftast med en syrlig kommentar om att han är både blind och döv och lite smått förståndshandikappad... 😁

När han frågar om mina kaskader med kvädesord mot mig själv, hjälper mitt tillfrisknande... då stirrar jag bara och fräser... för innerst inne vet jag att det inte hjälper men jag kvävs av mig själv... fläsket kväver mig och mitt onda knä göra att jag inte kan dansa, inte kan springa... inte kan göra allt det där som gav mig såååååååå himla mycket glädje innan jul... 😩

Paniken har varit stor... den totala förlusten av motion och påslaget av kärlekskilon har gjort mig till en soffpotatis... som jag hatar... 🙄

Kanske det är så att allt har sin mening... det finns troligen en kosmisk förklaring på varför mitt knä pajade när det gjorde och varför jag träffade denna fina man när jag gjorde...

Nästa gång Cosmos lägger sig i mitt liv får de gärna skicka med en instruktionsbok... jag kan läsa en sådan och gör det... ibland, då jag älskar att montera ihop IKEA möbler... men helst ensam då ingen stackare står i vägen för mina högst personliga utlägg om skaparen av denna instruktion... 😂

Även solen har sina fläckar... och min är/har varit just nu i total solförmörkelse... men nu verkar det vara som att alla vänliga ord runt omkring mig har fått effekt... de pilar som träffat min hårda sköld har lyckas att tränga igenom... får ytan att krackelera...

Skölden är fortfarande uppe och fungerar men snart kommer Luke Skywalker och Hans Solo med Millenium Falken, flygandes ned och spränger den i bitar... ☺️

Efter en mysig fika med bästa vännen på vårt loka hak, Broby Unikt, framför brasan som dock inte var igång... att få sitta och prata, lösa världsproblemen... få nya aspekter på sitt liv... 

Ja, då inser även denna blåsta varelse att jag sitter och klagar på ett helt okej liv och en helt okej kropp för jag har inte operarat bort mitt bröst, jag äter inte konstant kortison... fick en 5 dagars kur bara, en piss i Mississippi... ☺️

Jag har inte tre veckor av strålning som väntar och som kan brännskada min kropp... jag har inte ont i kroppen av alla cellgifter... jag har kvar mitt hårsvall och mina ögonbryn... Jag är ganska intakt... ❤

Ja, okej... min man dog så lite synd är det om mig... barnens pappa avled... nog för att det är tre år sedan så sitter det i... alla har inte läkt klart, om man nu någon gång gör det... en dröm kan göra så mycket... en beskrivning av den drömmen får ibland mamman att gå in och gråta på jobbtoaletten... ❤

Det är min vardag men jag har lärt mig hantera den riktigt bra... men återigen... jag behöver inte bevisa något för någon annan... det är ingen tävling... ingen blir guldmedaljör men man får perspektiv på livet när man sitter där, tre kvinnor i den bästa eran av deras liv... alla md olika bakgrunder, alla med olika förutsättningar men alla tre har ett behov av att få lätta på sina hjärtan och dela sin frustration... ❤

När man då inser att man inte är ensam, att någon annan har haft samma tankar och samma känsla som jag, då blir det genast lite lättare...
Terapi is das shit!!!! ❤

Jag har tapetserat om hemma med post-it lappar och skrivit på speglarna för att påminna mig om att jag duger som jag är... jag har ingenting att bevisa för någon annan...
Jag är den jag är och gillar man mig inte... Tuff Luck... 😉

Jag har tillräckligt med underbara människor i mitt fantastiska liv, behöver inte jaga vänner... sen är det så att vissa har man/får man speciella band med... man klickar direkt... på gott och ont... det betyder inte att man måste umgås, att man ska umgås i detta liv... kanske man bara ska passera i varandras liv för att lära varandra olika saker... vem vet... bara Cosmos...


Nä, slut att kasta skit på stackars Sarah... hon gör sitt bästa varje dag... och hon är enastående!!!


Over and out!!!

Livet, det svåra... ❤

Efter tre år trodde jag att jag var "van"... att jag skulle "klara" av den dagen "lätt"... 

Jag sätter orden inom citationstecken för jag vill att ni ska förstå att det inte är ordagrant så jag menar... någorlunda skulle kanske stå framför orden... 

Jag tyckte dagen gick bra, var så tacksam för alla besök och alla omhändertagande ord och kramar... ❤

Men så står jag i köket, så trött... så mentalt slut... 😔

Allt kommer över mig igen... orkar inte ta ett beslut till... 

Att då någon tar beslutet att jag ska laga mat och han ska fara och hämta mina barn... för skära falukorv och koka pastavatten klarar jag nog av... är till och med skönt att få ta på sig lurarna med ljudboken och stänga ute världen en stund... liksom fly in i mig själv... ❤

Slocknade i soffan till Mästarnas Mästare, troligen snarkandes då luftrören inte är i bästa form... 

Varför ska det vara så svårt att acceptera livet som det är just nu...? 

Varför går man och grämer sig för allt det där som man missar istället för att se vad det är man har framför sig och det man faktiskt gör...? 

Varför njuter man inte av dagen...? 

Njuter av allt det fantastiska som finns runt omkring en...? Alla fina vänner, släkten och det faktum att jag är någorlunda frisk... 

Jag är så klappvärdelös på det... att vara i stunden... längtar bara till allt det där som jag inte kan göra nu... 😩

Tänk att man kan vara så smart som jag 😉 men samtidigt vara så dum... att jag inte kan summera ihop allt och se skälen till varför det är som det är just nu... 

Jag ska alltid klara av allt själv... vara en stark kvinna som reder sig själv... Har alltid varit stolt över mig som kvinna och att jag är den jag är... att jag inte behöver någon man för att överleva utan mer att jag vill ha och är i behov av en man... eller hans kropp... ☺️

Tre år av helvete, utmattning och ett jäkla klättrande gör en otroligt "stark" men samtidigt väldigt, väldigt klen... klen på så sätt att man inte längre klarar sig själv... om man nu kan kalla det klen... 

Nu står jag här igen... har inte tagit till mig allt det där som jag vet och lärt mig... eller gjort just det men glömt det igen... står vid kanten och funderar om man ska orka... 🙄

Klart man gör, säger de flesta... men många av oss vet att det inte alls är så självklart... 😔 Vissa står inför så många tuffa beslut och ibland skiter det sig och viljan att fortsätta halkar på sniskan... då är det inte så självklart att man orkar vidare, att man vill fortsätta leva... 😔

Jag står inte vid den kanten och svajar, inte alls men jag inser att jag bränner ljuset i två ändar i jakten efter allt det där som jag nu inte kan göra... 😔

Har inte själv uppmärksammat att jag stressar... att jag bokar upp mig för att slippa ta tag i saker... att jag inte prioriterar mig själv... eller klankar ned på mig själv... skäller på mig själv försatt jag inte orkar vara superWoman o hennes kusin... samtidigt... 

Tur att jag har folk omkring mig som är lite smartare än jag... ❤ som vågar ifrågasätta mig... ställa mig mot väggen... vågar undra hur jag tänkte nu... ❤

När jag summerade allt som hänt under de senaste 12 veckorna så är det inte så konstigt att energin inte finns... 

Började året med en bihåleinflammation, avslutade något som inte var sunt men förlorade en vän... träffade samtidigt en fin man fast jag inte var beredd och inte redo... 

Förkylning och feber... 😔

Knät som pajade i oktober läker inte som det borde... 😔 vilket gör att jag inte kan träna som jag vill och behöver... alltså ingen bugg denna vår för knät hela tiden "går upp"... 😔 hatar verkligen att inte få vara del av dansvärlden längre... 

Min hamster fick tupp-juck och har sprungit maraton till och från sedan nyår... 😉

Den här mannen lämnar mig bara inte i fred ☺️... envisas med att hänga kvar... ❤

Familjen drabbas av skabb som vi får kämpa med att få bort... tvätten åker in och ut i maskinerna... kliar som fasen... 😩

Fyra ensamstående föräldrar åker till Sälen, bor på 70 kvm med 9 barn mellan åldrarna 4-16... 😂 Förlorar en strid mot Väggen... glider mest ned för Väggen på ryggskyddet som jag alltid bär... 

Viktuppgång... 😩😩😩

Förkylning och feber... 😔... igen... 

En mindre kvinnlig operation med följder som inte alltid är så najza... 😔

Skoltrötta ungar som tar sin del av energin... ❤ men som jag älskar till månen och tillbaka... ❤

Förkylning och feber igen, som visar sig i grunden vara en allergi/astma mot våra katter... så nu får vi ta det beslutet att omplacera dem... 😔 

Kanske det inte är så konstigt att jag inte mår så bra... mått så bra... ☺️☺️☺️

Insikten att jag inte är Gud Allsmäktige eller inte ens hans fru, har slagit mig... 😉

Jag måste verkligen stanna upp... se vad jag lärt mig av denna resa... 

Vad är meningen med mitt liv...? För vems skull ska jag leva... ? Vad ska jag lära och vad ska jag ge...? Till vem ska jag ge...? 

Jo, jag lever för min egen skull... lever för mina barns skull... ❤

Nu sitter jag på bussen på väg till Arlanda, på väg mot Norrland där Johan dog för tre år sedan... Ska få träffa mina vänner och umgås i en vintermiljö... få vara i det landskap som jag älskar... få sitta runt lägerelden och mysa, prata, skratta... bara vara... 😃

Egen tid heter det visst... ☺️

Det enda är min magkänsla som spökar... 🤔🤔🤔🤔

Resväskan gick sönder precis när jag skulle åka... fick akut packa om i en annan... Johans SFA-väska som har rest många gånger upp till Arjeplog/Arvidsjaur/Gullön.... ❤

Gatan där jag ska parkera är totalt full av bilar så jag får snabbt kasta om planeringen... 😩

När jag till sist är på väg inser jag att Johans väska håller på att ge upp... hjulen är kaputt... så jag får verkligen dra väskan mot resecentrum... 😩

Kanske är det så att denna väska ska få ta pension... som sin ägare... ❤

Likväl som den finska fasadflaggan som sitter på vårt hus... mitt hus... Den ser ut som den var med i Finska vinterkriget... 😔

Tiden är nog mogen för att byta ut den till en ny... den har gjort sitt men Finland står ändå starkt kvar med sina 3-1 mot Sverige på Trapphällsvägen 22... ❤

Over and out from me ❤

 

Efter tre år.... ❤

Vaknade med en go känsla i kroppen denna dag... hade en otroligt trevlig kväll i går med två av mina vänner... musik och god mat... ❤

Frukost i sängen och lite Jack Bauer och en morgonpromenad... ☺️

En bra start på en dag som skulle kunna sluta hur som helst... man vet ju inte vad som ska komma att hända... hur man/jag/alla ska reagera... ❤

Det är tre år sedan Johan dog, sedan han gick igenom isen med skotern... 😔

Under tre år som vi har levt utan Johan... 

I början handlade det om att överleva varje enstaka dag... överleva utan honom... efter ett tag gick det lättare att andas, det skar inte i varje andetag... man fick lite frid från sorgen innan den tog tag i en igen... ibland var det ett fast tag som höll i under en lång tid, ibland ett lättare grepp som släppte ganska snabbt... 😪

Under detta tredje levnadsår utan honom har det blivit "lättare"... acceptansen kom smygande på mig... jag började leva på ett annan sätt... började leva igen... hade liksom inte så många val... lägga mig ned och dö eller fortsätta leva vidare... ❤

Folk har kommit och gått under denna dag... fikat, stannat olika lång tid... samtalat om allt från himmel och jord... allt har inte handlat om Johan och det var inte syftet heller... 

Tanken var att träffas för att minnas, för att träffa varandra vilket vi gör alldeles för sällan... 

Denna dag, den 19/3, kommer kunna vara en dag då vi ses och kramas och fikar... ❤

På förmiddagen sken solen så vackert här hemma och då kom ett bildspel över min näthinna... de bilder jag har fått sett från olycksplatsen, tagna av fjällräddningen... 

Solen skiner, isen ligger tunn över sjön... Vid en speciell plats i isen ser jag en svart liten "skugga"... Jag vet att det är där Johan ligger, fastfrusen... men det kan man inte se med blotta ögat men jag vet att det är där han ligger, vår älskade Johan... ❤

Den bilden kom upp och skapade en surrealistiskt stund i mitt inre... hur kunde den dagen vara så vacker när han låg där så död... och hur kan denna dag börja så bra när det är tre år sedan han dog... hur kunde jag inte var ledsen när jag vaknade i min säng och hur kunde jag inte direkt tänka på att Johan dog för tre år sedan...

För att livet innehåller så mycket annat idag än vad det gjorde då... ❤

Betyder det att jag inte saknar honom...? Betyder det att jag glömt honom...? Betyder det att det inte spelar någon roll att han är död...? 

Nej, det betyder att jag har accepterat livet och lever det liv jag fått till mig... ❤

Saknar honom i så mycket, glömma honom kan man inte göra ☺️och det spelar en stor roll att han inte lever längre, därför att varje dag lever mina barn utan sin pappa och så kommer det alltid vara... ❤

Jag summerar dagen: kärlek, vänskap, bygga broar och nya tag... ❤

Ofta har man svaren inom sig...

Så är det... ofta har man sanningen inom sig men den är dold för oss... vi behöver guidning för att finnna svaren... 

I kväll jag hade jag en uppenbarelse... fick uppleva någon fränt men samtidigt lite skrämmande... 

Kände för en tid sedan att jag behövde just lite stöttning och guidning i mitt liv... 

Hamstern snubblar mellan varven och jag fattar inte varför... 😂

I kväll fick jag hjälp att sortera ut mina tankar och få lite mer rätsida på mitt liv... 

Jag tror att vi har levt liv innan detta jordeliv... jag tror att vi har mött vissa människor innan och det är därför vi har lätt att connecta med dem i detta liv...

Det finns redan mentala band, skapade i tidigare liv... attraktioner som skapats innan... så tänker jag... ☺️

Det betyder dock inte att det man gjorde i ett tidigare liv ska upprepas igen men vi har alla en uppgift i livet nu... frågan är bara vad vår uppgift är... ☺️

Att jag har förmågor vet jag redan... att jag har kompetenser inom många områden är jag fullt medveten om... ☺️Frågan är bara vad jag ska lägga min energi på... 

Vad ska ge mig min energi tillbaka...? Hur ska jag kunna sortera ut allt detta...? 

Fann denna kvinna så intressant... hon sa saker som andra redan har sagt men det tar cirka tre, fyra gånger innan ett budskap fastnar...

Innan man förstår vad det betyder eller innan hamstern got the messege... 😉

Jag gick därifrån ikväll med ett uppfyllt hjärta, glädjefyllt inre... glad och modig, glad och stark... glad och trygg med mig själv... ❤ Älskar mig själv lite mer... ❤

Fylld med insikter om mig själv, fylld med energier, fylld med ny kunskap... jag nästan studsade ut därifrån... 😃

När sen min bästa fina vän Anna fick mig att inse ännu en sak som jag tragglat lite med, släppte en liten sten från mitt hjärta... Att prata med sina vänner om allt gör en inte svag, det kallas mod och det kan ge en styrkor som kan lyfta tunga berg... eller stoppa en hamster... ☺️

Livet blir inte som vi alltid vill... jag kan inte få tillbaka barnens far, ingen kan heller ta hans plats... ❤ men livet kan bli bra ändå... det kan bli riktigt bra med ansvarsfulla vuxna runt omkring dem... vuxna som kan fungera som stöd och ge dem vänskap... ❤

Jag kan aldrig byta ut Johan eller skaffa mig en kopia av honom... men jag kan välja att leva livet som jag vill... göra det jag vill ha ut av mitt liv, för det är just det, det är mitt liv... ❤

En bra dag med försvinnande astma och allergi... 😃

En bra kväll med denna fantastiska kvinna som öppnade upp mina ögon och fick mig att se igen... 

Spooky, absolut... 😁😁😁 men när saker som hon inte vet om dyker upp, när hon kan förklara vissa delar som hon bara inte hört tidigare, ja... då undrar man varför mitt knä började strula i okt/nov och gör extra ont när jag dansar... då undrar man varför allergin och astman börjar strula i december... 😂

Jag vet svaret... och det ger mig en frid och det ger mig mod att gå vidare med mitt liv... mot min framtid... ☺️

Avslutar kvällen i soffan, ensam... jag, jordgubbar och bananer doppade i en chokladganach och givetvis en balja te... ☺️☺️☺️☺️

Samtal med vännen som saknat mig på telefon... djupa samtal på messenger med en vän och sedan sms med mannen i mitt liv... ☺️

Nu väntar jag på den yngsta sonens hemkomst så jag får sova och ladda batterierna inför morgondagens äventyr..!!!! ❤

 

Laddad och redo för en dag i vänskap och förhoppningsvis en massa nya minnen i solens sken... 

Over and Out!!!! 🤗🤗🤗🤗

Ensamstående förälders baksida...

Sitter vid köksbordet o grämer mig lite över att vara ensam förälder... egentligen är man ju inte ensamstående... jag ser mig som den enda föräldern och det är jag ju... 

Flesta dagar så rullar det på bra... jag får ihop schemat bra och det är tack vare/på grund av att mina barn inte är aktiva i någon sport... ja, motorsporten men där behövs inte min kompetens över huvudtaget.... 😂

De blir nog mest glada om jag inte lägger näsan i blöt... har som sagt få saker att tillföra mer än dumma frågor... 

Fördelen är att jag inte är en sönderstressad förälder som kör halva Sverige runt på träningar, läger och matcher/tävlingar... 

Å andra sidan så är jag ju inte så van längre att organisera allt som jag var förut när de var engagerade i olika äventyr...

Nu får jag mest sitta och skämmas på Socialkontoret för att sonen struntat i att gå till tandläkaren två gånger... 🤔

Alla är vi olika i Herrens hage och tur är väl det...

Sitter med benet i högläge och har en ispåse på knät för att mota Olle lite i grind... en slemsäcksinflammation som inte ger sig på grund av felbehandling, skulle jag vilja påstå... nu ger vi oss på den från en annan flank... skiten ska bort så jag får göra mer det jag vill...

När jag sitter här så lägger jag lite tid på att tänka på vad glad jag är att jag är bortskämd... ❤

Jag har världens underbaraste föräldrar... både mina egna och Johans... ❤

När det strular ihop sig finns de alltid där för det är inte lätt att jobba 100% och sedan få ihop allt när tiderna krockar... 

Insåg att ingen hade köpt mjölk till kylen... gröten blev hemskt torr nu på morgonen när mjölken lös med sin frånvaro... den enda gång jag vill ha mjölk då jag annars inte dricker den vita drycken... 😩

Ingen hade handlat, det vill säga jag... 

Eftersom stora sonen bor hos flickvännen just nu... han säger att det är nyttigt så jag vänjer mig... Han säger att han ska flytta en vacker dag... 😂

Men jag fick äran att se honom igår för att lämna in mobilen lagning kan han inte fixa själv då den står på mamman... myyyyys!!! ☺️☺️☺️

Inser att han har hjälpt till ganska mycket med inköp av grundvaror... sonen som blivit stor.... ❤

I dag är en sådan dag där allt händer samtidigt... men då finns en morfar som ställer upp och hjälper till...❤

I går var min älskade mamma här och vek tvätt och fyllde min 10-kilos maskin med tvätt... det luktade så gott när jag kom hem... ❤

Att hon fick städa upp efter fem tonåringar som rusade in o kokade kaffe över hela köksbänken fick hon på köpet...!

☺️

En svärmor som bakade köttfärspiroger till Sälen är alldeles fantastiskt när man har en hjärna som borde sitta i SvampBobs skalle... ❤

Dammsugarn snurrar runt mina fötter oh ser till att allt grus som katterna drar in försvinner och det går att gå barfota igen... 😜

Som sagt, bortskämd de luxe men jag är fullt medveten om det... ❤

I dag slutar jag 16 istället för 17 för att hinna med att vara ansvarsfull förälder på ett disco som anordnas av yngsta sonens klass... ska ha hunnit poppa popcorn också innan... 

Sen fanns det visst fyra olika alternativ för mammans egna nöje till kvällen...

- Afterski på Blå Bergens Pub o Spa

- Dans till Sannex i Karlskoga

- Lasse Stefans på Ritz

- Soffhäng med katterna och astman

Så, nu har jag suttit mina tio minuter som Roffe sa, och masserar mitt knä med ispåsen... tillbaka in med den i frysen så jag kan slänga på den när jag kommer hem... i kväll... i natt.... 😇😇😇

När är man nöjd...? 🤔

När är man egentligen nöjd...? Det är en bra fråga...
Ska man vara nöjd..? Sker det en utveckling av livet då?
Vad innebär det att vara nöjd...? 🤔

Så många frågor och så många svar... 

Jag är ingen expert på någe mer än att analysera... 😁

Det är jag och min hamster världsmästare på... lägger jag sedan till mina vänner så har vi ett helt stafettlag som lätt skulle kunna klå Norge och vinna hem guldet till Sverige... 😂

Jag har gått från att vara en lycklig fru med man och tre vilda barn till att bli en ensamstående mamma med tre tonåringar som växer så det knakar... Jag har sett livet från en sida som jag aldrig hade kunnat föreställa mig... det vet ni som har följt mig i Änkans Öppna Bok...❤

Nu står jag inför ett nytt liv... livet där jag ska välja nytt... välja mitt liv igen...
Välja att leva livet som jag vill ha det... Hur svårt kan det vara???

Minns så väl när en vän från sorgegruppen tittade på mig och skrattade gott.
"Sarah, du har inte tänkt på att det kanske inte är så lätt att hitta någon...?"
Nej, det trodde jag bevisligen inte... ASG!!! 😂😂😂

Jag menar, hallå... Johan kom fram och mer eller mindre: Dig ska jag ha!
Nog måste det finnas fler sådana män där ute, tänkte jag och så har det rullat på....😁

Med facit i hand så vet jag ju att det är inte så lätt.... Det finns en mängd med män som lockar och vill saker men det finns inte lika många som kan locka just mig... locka just denna Amazon... 😊

Ni som följt mig har ju sett min kamp under det senaste året... kampen med allt.... kampen med att duga och kampen med att räcka till...

När man känner att det finns attraktion men den är inte tillräcklig... eller så inser man att man inte passar ihop trots känslor och kemi... eller så inser man att det bara finns kemi men inget där in under...

Eller så är det bara så att en annan inte räcker till för den personen... man kan inte tvinga någon att älska en... det måste komma frivilligt... 😊

Det svåra är väl att ändå våga... att sticka ut näsan och försöka.... 

Jag är ganska tydlig med vad jag vill och vad jag har för mål... vill jag ha någon så har jag, enligt mig, visat det rätt så klart och tydligt... 

Det jag tyvärr upplever är att man inte får ett lika tydligt nej, när dörren är stängd eller stängs... vissa individer vill fortsätta vara flörtiga och ha kvar det där lilla speciella även om det inte ska leda till något... det skapar förvirring och hamstern får springa så förskräckligt mycket i sitt hjul att man måste ha en hjärtstartare bredvid sig hela tiden... man trippar på tå och läser in allt möjligt i minsta lilla vink, minsta handpåläggande... totalt slöseri med energi... 😁

Mitt största problem är att jag är en känslomänniska som känner ganska snabbt för människor... oftast säger min magkänsla vad som är rätt direkt... spelar ingen roll om det är vänner eller partners... 

Den har haft fel vill jag dock tillägga.... 😂den känner igen kemin men den har svårt att se den riktiga känslan... den som ska hålla mer än några ligg.... den som innebär lite mer än bra sex och smek, den som betyder fisar, på och avklädning och humoristiska inslag i vardagen.... ❤

Jag var inte riktigt redo för kärleken när den klev in i mitt liv för ett tag sedan... hade inte hunnit städa ur min garderob... det hängde kvar ett skelett på galgen... 

Ett skelett som jag har haft svårt att släppa av olika konstiga och oförståeliga skäl... trots att personen klivit ur garderoben för länge sedan... 

Skelettet har hängt kvar trots att det står en man och väntar på mig... en underbar man med så många kvaliteter.... ❤

Det som är unikt i vår relation är att han och jag pratar... vi diskuterar vad som är svårt med att träffas med ryggsäckar av olika storlekar... Min är ju ganska stor... och då pratar jag inte bara om skelettet som hänger där och dinglar... Jag har ju min barn och deras erfarenheter... det vingar fått igenom... 

Det är inte lätt att släppa in en man i vårt liv och det är inte lätt att kliva in i en familj som håller på att läka från det värsta som kunde hända... Vi har förlorat en pappa och en man... vi kämpar med att komma vidare... ❤

Att då kliva in som en extra vuxen är inte lätt men jag måste ge honom all kredd jag kan för han är inte Johan, han försöker inte vara någon bonuspappa utan han bara finns där... tar plats men kväver inte.... vågar men kliver inte över... mkt känslor från alla håll och kanter... ❤

Det som är vår utmaning är att jag har velat fram och tillbaka eftersom ryggsäcken hänger snett... haft svårt att släppa...
Kanske är det mitt behov av kontroll... 🙄 jag har tydligen ett sådant... är tydligen kallad för Eva Braun i köket.... ASG!!! 😂

Vad är det för fel på att inte diska fina knivar i diskmaskinen, att vilja ha tysk ordning och kinesisk disciplin i maskinen...? ;) Man hackar löken på ett visst sätt.... eller hur? 😉

Visst är det så, att jag har ett kontrollbehov... annars skulle jag inte ha överlevt denna resa som snart är inne på sitt fjärde år... det är snart 3 år sedan Johan dog... ❤

Jag fick inte välja när han dog, jag hade inget att säga till om... han bara dog vare sig jag ville det eller inte... å så är det med vissa relationer också... de tar slut och står man då på den sidan som vill mer och har känslor så kommer man ibland inte vidare... hur många avslut man än får, hur många arga mess man än skickar... dörren är stängd!

När man då som jag, försöker kontrollera det mesta för att undvika otrevliga situationer, blir dissad så tar det extra hårt på mig... inte igen skriker kroppen... du har redan upplevt detta 4 gånger under 2016, nu räcker det...!! 

Att jag nu har träffat en man som har en hjärna och ett djup är fantastiskt... en man som inser mitt värde och sitt eget... som ser potential istället för de fyra kilo som jag har lagt på mig i min förtvivlan av att inte kunna träna, de kilon som i min tvistade värld förstör allt... 😔

Han vill framåt men låter mig få stanna till och fundera, låter mig vara ledsen och ser rakt igenom mig och låter mig inte komma undan med en falsk fasad... vågar ställa mig mot väggen och ifrågasätta mig och mitt försök till yta... 😂

Nu är jag trött på att låta gammalt skit styra... trött på att lägga ned energi på något som är dödfött... Jag har tappat den kaxiga Sarah... hon som kom nedvirvlande på klubben och slängde sig ut i en snabb bugg... Hon försvann lite i slutet av förra året och har inte orkat upp till ytan förrän nu...
Nu får det vara nog...!!!! 😈😈😈

Energin ska läggas på henne och på det hon vill ha ut av livet... inte stirra på det som hon inte fick... Det är vatten under bron som aldrig kommer tillbaka och så ska det vara.... vatten rinner eller forsar nedåt... 

Kemi och attraktionen kan det kanske alltid finnas kvar på en viss nivå mellan vissa människor... men man kan välja vad man vill göra utav det... 🤔

Gräset kan vara grönare på andra sidan en stund tills man glömmer att vattna den också... då torkar den och blir tråkig och brun... 

Har insett att man kan få igång en gammal gräsmatta med mycket vatten, gödsel och omsorg... det tar tid, absolut men det tar också tid att uppvakta grannens gräs... 🤔

Kanske man kan lägga den tiden som man chattar och sms:ar med grannens gräs på sin egna sida... ja, då kan man komma igång med mossrivning och kantklippning på sin egna gård...😉

Det går... om man vill... eller så upptäcker man att det har gått för långt... att man tappade kontrollen på ogräset för länge sedan... 

Då inser man att antingen måste man anlita en trädgårdsfirma som hjälper till att få den till liv igen eller så säljer man och börjar om på en annan tomt...

Att köpa in en robot fungerar inte i denna metafor för det skulle ju vara lika med att ha en poolskötare och då kan man ju lika gärna ta grannens "gräs" istället.... ;) och då faller min teori.... ASG! 😂

Så från och med nu kommer Sarah Amazonen Emilsson ta kontrollen över sitt liv igen och lägga energin på det som är viktigt... Barnen, familjen, hennes underbara vänner som i och för sig ingår i familjen... och denna man... ge det en ärlig chans ❤

Man ska ju vara nykär och lycklig, eller hur...!!!