Träning och vänner is da shit! ❤

Att träna ger en både muskler och det rensar hjärnan... 👊🏻

I går var jag till Kvarntorpshögen med ett gäng dansfolk... gjorde min premiär i skogen på min Rosa Racer... 🚴🏻♀️

Jag är så grymt stolt över mig själv som inte bangade, som trampade på i en ganska hyfsad hastighet... klättrade över stock och sten, höll undan för grenar och för stenar... 👊🏻

Kom ihåg hur vännen lärt mig att trycka ned styret för att få en studs upp för att underlätta... 😃
Svettigt, roligt och krävande... Kroppen fick jobba, lungorna fick kämpa men jag tror att jag log hela trippen på 1,4 mil... ☺️

Att träning kan vara så roligt och uppfriskande trots att svetten rinner... och det gör den på mig... jag blir nog en av de svettigaste personerna på jorden när jag tränar... 😂

Tur att man hade handduk och rena kläder med sig... en dusch till Blenders "Många mil till måndag" så det blev ingen nakenfox denna torsdag... 😉

Att sedan få grilla en hamburgare med allt gott på och få klämma den så osten gifter sig med alla ingredienser... 🍔
Vi gör sådana saker alldeles för sällan, att träffas, träna tillsammans och sedan avsluta med lite käk... 🤗


Jag suger i mig all energi och då har jag också ork att leka taxi sent på kvällen, le när jag ser gräsmattan som är lång men gräsklipparen står trasig och väntar på att någon vänligt själ ska laga den... eller att det inkommer pengar så att husägarinnan köper en robot... 😁

Det var dock svårt att varva ned igår kväll med all adrenalin och alla seratonin-nissar som for omkring som små vettvillingar... men jag njuter... njuter för man vet ju aldrig när livet rasar igen... ❤

Det finns alltid ljusglimtar i mörkret... ❤

När det känns mörkt och jäkligt, det är då man ska ta fram alla fina bilder från livets olika tillfällen då det är ljust och glatt... sommar som vinter... höst som vår... det finns minnen från alla tider på året... ☺️

Gick igenom bilder inför kommande student... det finns så många bilder i våra datorer... bra och mindre bra... glada men även sorgliga... 😍

Fann bilder från i somras när vi grillade vid Rävgången och spelade Kubb med vedträn... 😀

Solen sken och livet var rätt så bra... En drös med vänner och deras barn och hundar samlade för att äta kvällsmat tillsammans och lyssna på musik och spela lite Kubb... 😀


Fler sådana dagar behövs... flera dagar som är bra som man kan plocka fram när det är tungt och jobbigt... ❤
Låta sig glida iväg i tankarna och ljusa upp dagen... tänka tillbaka och återuppleva stunden igen... å hoppas på nya minnen framöver... ☺️

Varje dag kör jag förbi en minigolfbana på väg till parkeringen där jag ställer bilen... Då minns jag hur ett gäng vänner spelade minigolf i somras... hur den efterkommande grillkväll vid Rävgången fick flyttas in till en altan under tak då det började regna... hur vi satt där och mös medan det regnade någon meter ifrån... 😃

Samma kväll hade jag förmånen att vara med på Karlavagnen med Stina Wolter där man skulle prata om livet efter döden... ☺️

 De ringde upp mig efter att ha läst min blogg Änkans Öppna Bok och ville att jag skulle vara med i programmet och prata om hur jag kom vidare med livet efter Johans död... ❤

Tanken var ju att åka hem och prata med dem hemifrån men det blev så att jag stängde in mig i vännens sovrummet och gjorde sändningen därifrån då det var så trevligt med vännerna runt om kring mig... Tänk om jag varit ensam hemma... då hade jag inte haft någon att ventilera med efteråt... 🙏🏻

Jag blir fortfarande lika glad när jag tänker på denna kväll... vilket jag då gör varje dag när jag passerar minigolfbanan... ❤

Just nu är det inte bara kallt och mörkt ute.. jag har stött på patrull i mitt liv som jag inte har någon direkt lösning på så jag har inget annat val än att sitta stilla i min jolle och se hur skiten löser sig... 😔

Det är lite utanför min kontroll och det är säkert supernyttigt för ett kontrollfreak som jag... 😉

För en gång skull har det inte direkt med mig att göra... bara indirekt... men det påverkar självklart mig eftersom jag är huvudman för klanen Emilsson Junior... ❤

Livet kan vara så tungt när man är en ensam förälder med inget eller lite stöd från den andra föräldern... 😔

 Visst kan man prata med övriga familjen eller vänner men det är inte samma sak som att prata med den andra föräldern... att vara två i beslutet och att vara två som står starka tillsammans mot omvärlden... (läs barnen)

Min man är död och han svarar inte så bra på mina frågor och bedjande brev... det är svårt att tyda hans budskap... ❤Han finns med mig ändå men det är jag som måste vara den starka, den som står på sig trots att det blåser halvstorm runt oss... Det är jag som måste avgöra hur mycket pengar jag vill lägga på mina barns olika aktiviteter, hur sent de ska vara ute, vilka "straff" de ska få när de inte gjort som de lovat... å den listan är lång vill jag lova... flera kilometer... 😉

Jag har nog skämt bort dem en aning... eller som granndottern Ida sa en gång... "Jag är inte bortskämd, jag är bara lite mer älskad än andra... "😂
Måste lära mig att ställa högre krav på dem för de är inga dunungar längre... jag är ju kortast i familjen... 😁


Tänker på alla fina minnen vi har från alla våra båtresor... alla fina platser som vi har varit på under åren... Alla tokiga saker vi har upplevt med våra båtvänner... 😂


Ankare som tappats... ankarlinor som inte har räckt till... fendrar som fastnat i tamphållare...grillar som räddats från vattenbad när ägaren halkat på klipporna vid rengöring... tampar som snurrats in runt propelleraxeln... måsar som av misstag träffats av en kula från ett litet luftgevär... grundstötning... alla kvällar med rödvin på durken... Irish Coffen som serverats utan whiskey... den arga mamman som skriker DISAPPEAR till barnen och maken under pannkaksstekningen i den trånga båten... natten till midsommardagen på en klippa... kanalkampen mellan tre båtar på Vänern, nynnandes intromusiken till Göta Kanal i komradion... Johan ståendes i en för liten tröja, handskarna på och gasandes för att visa sig redo att inta slussen... minnen på en av våra Mats:ar när han grattar min syster till graviditeten fast hon inte var gravid... 😂


Herregud så mycket vi har upplevt!!! ❤

Å det var bara båtdelen av vårt liv... vi har ju alla vintersemestrar och övriga resor som vi gjort... 🤗

Härom dagen fick jag förmånen att vara med på en buggkurs där min äldsta son var med... han kämpade på trots sin ADHD och mindre smidiga kropp... ❤ Han knäckte till sist koden och med lite mer träning så kommer det släppa... Han tyckte det var riktigt roligt när polletten trillade ned... Att få dela den delen av mitt liv med honom gav mig så mycket värme att jag kunde ha gråtit... det gjorde jag när jag skröt över honom till min väninna... ❤


Nu när livet känns lite motigt så tar jag fram dessa fina minnen och njuter av dem... 😊

Alla skidresor, båtäventyren, danskvällar i Parken med svett och närhet, Gotland och mina skoterresor... Så välsignad!!! ❤


Tänk vad jag har att erbjuda för utom alla motor-lik som står hemma på gården... 4 hjulingen x2, gräsklipparen, grästrimmern, de två mopparna och en kraschad centraldammsugare... 😁😁😁

När knät läker och livet tar ett nytt kliv framåt...

Att vara ärlig sårar, att vara tyst sårar nästan ännu mer... och när vet man när man ska vara tyst eller tala... när vet man vad som är rätt och när det är rätt...?🤔

Hur jag än vänder och vrider har jag min mulliga rumpa bak... 😔

Genom dessa år har jag varit väldans ärlig med mina känslor och tankar... har jag trott... velat vara... men jag är inte mer än en vanlig människa... en helt vanlig 43 årig kvinna i mina bästa år... med en mullig mage o en lika mullig rumpa och fantastiskt gråa hårstrån på huvudet...😉

Nu har jag nått till vägs ände... där mitt knä ska läka ihop då jag har kommit till ett beslut efter många veckor oro och ångest men även fantastisk vänskap och kärlek... det får man inte glömma bort i allt det här... ❤

Jag har valt att vara singel igen... för min skull... för att jag ska må bra och inte ljuga för mig själv...
För det har varit väldigt lätt att vara tillsammans med denna underbara man för att få allt det där mysiga och gosiga som mitt liv har saknat... 😔

Ligga i soffan och prata, se på tv... dricka te tillsammans och tala igenom dagen som har varit och den som kommer... få fotmassage i timmar... vara ompysslad och uppskattad... sex, ej att förglömma...😉

Jag har fått allt det där och lite till... men jag har gett förskräckligt lite tillbaka då jag har velat och tvekat... låtit mitt sängmonster omedvetet styra mina val...

Jag tog ett beslut att verkligen försöka, att verkligen lägga alla skelett bakom mig och gå vidare... men det krävdes att en oberoende person analyserade vårt förhållande och sa rakt o ärligt att jag inte gjort speciellt mycket för att få detta att fungera... 🤔

Sanningen slog mig ansiktet... jag har varit ego och självcentrerad och inte velat släppa taget för tänk om... tänk om den andre ändrar sig.... sjuk tanke  😂 men den lilla meningen har legat och skavt... 

Där och då bestämde jag mig att verkligen försöka och ge allt... det fungerade en stund... tills tvekan kom tillbaka... då satt jag med skägget i brevlådan igen... Kunde inte leverera fast jag så gärna ville att det skulle fungera... för denna man är så fin och underbar...😔

Vi är överens, denna otroliga man och jag... han kan inte ge mig vad jag vill ha och saknar vilket gör att jag heller inte ger honom vad han behöver få i ett förhållande... att vara prioriterad... 😔

Skamsen inser jag att jag inte har prioriterat honom tillräckligt mycket... tillräckligt för att fylla hans behov... inte heller har han lyckats fylla det där sista behovet som jag har... å det ska inte ligga honom till last utan det ligger hos mig... han har gjort allt och lite till... 🙏🏻

Så tragiskt när det klickar i så mycket... vi synkar på så många plan men det saknas något... det där lilla... som är svårt att sätta fingret på... 😔

Inser att jag älskar honom men jag är inte kär... och för mig är det en viss skillnad...
Han har blivit en god vän... en innerlig vän som vet det mesta om mig... har sett några av mina värsta sidor men även sidor som är mer mysiga eller rodnande...
Värmen jag känner är en varm och innerlig vänskap...🌸

Efter att vi tog beslutet och vi gråtandes och kramandes tog avsked av vår relation så kom lugnet hos mig... en stillhet la sig bland all ledsamhet... ångesten var plötsligt borta och jag mådde "bra"... om man nu kan säga det efter att ha sårat en människa som man verkligen tycker om... ❤

Tillsammans med en vän så belägrade jag vår nya brygga nere i hamnen, dukade upp rester från Valborg och njöt av en utmärkt lunch... ☺️

JBL-högtalaren spelade härlig musik och vi njöt av stillheten... skrattade åt ändernas kvackande som får en att direkt tänka på SOS- sällskapsresan, på den stackars man som ska dra i gång sin motor med snöre... 😂

När maten var slut... eller vi var mätta så la vi oss raklånga och lät solens strålar värma oss... Tröjan åkte av, leggingsen drogs upp och solskyddet smetades ut på läpparna... 😎

Livet på en pinne... att bara vara i nuet... jorda ihop själen, hjärtat och hjärnan... en lisa för själen... Vattnet, luften, doften av sjö och ljudet av segelbåtarnas "snören" mot deras mastar... allt det där skapar en harmoni... ett lugn som vi båda så väl behövde... 😊

Att jag sedan hittade en del av en dubbelJapp i väskan som vi delade på gör inte eftermiddagen sämre... 😉

"Måste vi göra något med båten, Sarah?" "Nää, eller jo... kolla in en lackskada... men det gör vi innan vi åker så ligg kvar... och gör inget..." och där låg vi, meter ifrån varandra och bara var... 😊 två vänner som kämpar för att överleva sina olika val i livet...

Efter minst fyra timmar nere vid båten kom jag hem... nöjd men självklart lite ledsen över situationen men jag var ändå tillfreds...
Får man känna så? När man vet att man har gjort någon illa? 😔

Kankse att det är så andra känner när en begravning är över... en stillhet och en början på något nytt... medan änkan står och inser att klättringen nyss börjat... 🤔

Att jag sedan kunde bugga i timmar nere på Trivselkvällen utan att knät strulade, la bara mer energi och glädje till denna konstiga dag... 👊🏻

Ytterligare en insikt slog mig... 😱garderoben var plötsligt rensad och städad... 

Vill tro att jag släppt ut mitt sängmonster på fria gärden där hen får springa fritt och para sig med hen vill... Jag kan inte bry mig mindre om det öde hen går emot... 😁

J
ag ska fokusera på vad jag vill ha ut av livet... Lagen om attraktion... ☺️

Det jag vill ha ska jag tänka på för att få det... inom rimliga gränser, har jag dock lärt mig genom livet...😉

Vissa saker kan man inte få tillbaka eller vill inte ha tillbaka... saker ska kastas när de är förbrukade... som kondomer och engångstallrikar... 😁

Våren är här och jag mår relativt bra... det dåliga samvete ligger som ett slöjmoln men det kommer att försvinna med tiden... jag kan inte göra så mycket åt det... 🙄

Bara hoppas att tiden läker alla sår och att vi kan hitta tillbaka till vår vänskap och låta den gro istället... för det vore sorgligt om vi inte kunde få fortsätta vara vänner men det får tiden utvisa... 

Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att inte falla tillbaka i det som var... och jag får verkligen tänka mig för hur jag kommunicerar med honom för att inte öppna dörren som jag har stängt.. 😔

FÖR JAG HAR ETT ANSVAR FÖR MIN KOMMUNIKATION OCH HUR DEN KAN UPPFATTAS!!!! Så det så... 😉

Men visst saknar jag vår vänskap... 🌸

Några av låtarna som tar mig igenom denna tid... 🙏🏻

https://open.spotify.com/track/59fQzvSv0wPQorW2Bh0pns

https://open.spotify.com/track/6GUd7EaJ1cUFoAie3olooj

https://open.spotify.com/track/2q6kL6Tnbd3lJuxWL0v7ur

En dörr öppnades på glänt....

Skrevs för ett par veckor sedan: 

Ibland undrar jag hur människans hjärna är skapt... eller inte bara ibland... ganska ofta undrar jag hur saker och ting kan bli som de blir... 🤔

Att bli kär igen efter att ens man har dött har inte varit det lättaste... speciellt när min hjärna har en egen liten bank för speciella minnen från tidigare eskapader... Den kan framkalla dessa bilder otroligt lätt men att komma ihåg vilken tid man ska inställa sig på socialkontoret, ja det kommer den inte ihåg... som sagt, hjärnor är komplicerade saker...

Varför kan inte min hjärna förstå vad som är bäst för mig...? Varför kan inte den sålla bort alla stolpskott som bara leker med andras känslor...? Varför tillåter den att vissa får gratis entré medan andra får betala dubbelt...? 🤔


Det är bara att glömma och gå vidare säger de flesta...undrar hur många av dem har lyckats....? Att verkligen glömma och släppa taget utan att byta ut personen i fråga... Jag är väldigt tveksam till att de har lyckats men jag har ibland fel... det inträffar titt som tätt...
Att glömma och gå vidare handlar om acceptens, tänker jag... inte att gå från den ena till den andra och liksom glömma bort... Jag har testat och det tog mig tre månader för att inse att det inte gick....

Jag har ju träffat en man, en man som klev in i mitt liv vid fel tidpunkt och det har han fått känna på... jag har velat fram och tillbaka i mina känslor... har velat så mycket men har haft svårt att släppa det som varit...
OCH det mina vänner är helt otroligt knäppt för denna man är värd 100 gånger mer än den andra... Han har så många fina kvaliteter och vill så väl... när jag flippar står han lugnt och undrar när jag är klar... men det är kanske det som är the issue...? Jag får inget motstånd...? Det går för lätt...


Vad är det då som gör att man inte kan släppa och gå vidare..?


Fördelen är ju om man har storstädat garderoben eller förrådet innan man köper nya kläder... men vissa kläder har vi svårt att slänga av sentimentala skäl... Vissa slänger vi direkt eller ger bort då de inte passar eller så har man aldrig trivts i dem... 😉

Varför kan jag då inte slänga bort skit som inte ska vara kvar....? Som passade en stund men sedan gick jag upp i vikt och då passade de inte längre... De borde ligga på återvinningen där någon annan stackars sate kan ta dem... och där kanske de skulle passa bättre... passa på hela deras kropp...

Fast vissa klädesplagg blir aldrig moderna igen utan borde bli mattrasor istället... där fyller de en ny funktion och ger en värme på kalla sommarstugegolv istället för att misskläda oss... ge istället för att ta... 😊


Jag har backat, jag har isolerat mig och jag har även tagit tag i mig själv och mött min demon... det hjälpte inte så bra... jag blev inte mer klok för det...


En dörr stängdes för en lång tid sedan, har varit tydligt stängd med hasp och allt... fram tills en tid sedan då den plötsligt öppnades igen... men inte av mig... haspen togs bort och en glipa öppnades... 😮


Där sipprade ljuset ut och hoppet spirade... för en stund... tills verkligheten slog tillbaka på mig... Det var bara en chimär... dörren var aldrig riktigt öppen, det var bara nyfikenhetens fula nuna som stack fram, tittade och såg utan att tänka på konsekvensen... Dörren drogs igen, haspades och reglades snabbt när filuren insåg vad den gjort... men det är jag som får leva med konsekvenserna av denna lilla ljusstrimma...det är jag som får stampa på glöden och hälla vatten över den så den inte ska flamma upp igen... 😔


Har aldrig varit så lost i hela mitt liv... jo, nu ljuger jag... eller inte...🤔
När Johan dog var jag inte lost... då visste jag vad jag ville... jag ville dö och försvinna ifrån allt... 😢
Visst var jag borta i kolan många gånger och gjorde knäppa saker men då kunde man ju skylla på att en änkas hjärna inte fungerade så bra...

Vad ska jag skylla på nu? Att jag är en dum blondin stämmer ju inte... jag är snygg, har en läcker kropp och är blekt blond så det räknas inte... 😉

Problematiken är att nu är hjärnan inte mosig av sorg och förtvivlan... bara lite, idag då vännernas minnesord kom upp på Fejjan... då släppte många känslor och tårarna kom fram... ❤

Nu har jag fötterna på jorden och trodde att jag visste vad jag ville ha... vad jag letade efter i de två, tre försökt till "relationer" som jag nosat på... nu står jag lite handfallen för jag vet inte vad jag vill.... 😮


Trodde att jag ville ha en kopia på det jag hade med Johan... att det handlade om seriöst förhållande med samboskap som mål... Nu är jag inte lika säker längre... 🤔

Har insett hur mycket min egna tid betyder för mig... att kunna dra mig undan och göra mitt... träffa mina vänner, mina manliga kompisar på en filmkväll... Sitta i sängen med virkningen och en god serie... poppa en skål med popcorn och njuta av att ingen klagar om det blir smulor i sängen mer än jag själv... å visst kan man göra allt det där i ett förhållande... man måste bara prioritera sig själv... men det måste också vara på lika villkor annars är man inne i KK-träsket igen... och då står jag på den sidan som jag har spytt så mycket galla över... åter igen, man lär så länge man lever...


Men var man tvungen att såra någon för att komma fram till detta...? Varför förstod jag inte det innan och kanske inte hade behövt backa och avslutat två så kallade "relationer" för att de inte ville ha något seriöst... just då...? Varför hade jag inte is i magen och satt stilla i min eka... ? Låtit det bli vad det skulle ha blivit...

Nu kommer det många tänk om upp i min muchiga hjärna... men det finns säkert någon andlig förklaring på varför det blev så här... Jag tror ju på att det finns ett skäl till allt som händer även om jag i detta nu inte fattar något av vad kosmos dyngar på mig... De har varit rätt så jävliga den senaste tiden... många signaler som jag och min mage har uppfattat på ett visst sätt men sedan så stämmer det inte...
Men jag fick alldeles nyss svar på en fråga som jäckat mig över ett år 😉 så jag får väl ta fram tålamodet och invänta svaren... 😊


Jag har allt det där jag ville ha inom räckhåll med en man som är fantastisk... men är han fantastisk för mig eller för någon annan...? 

Jag vet i faan... och det gör ont... ont att såra, ont att inse att man gjort fel val och det kan göra mer ont när jag senare inser att jag hade allt i en liten ask men vågade inte köra.... eller lyckades förstöra allt på grund av ytliga känslor för någon annan... en som bara vill vara vän....
Det tar kraft att bli vän med någon som man känner en stark attraktion till... det tar tid...
Det kan bli jättebra, det vet jag.... det har jag bevis på... men det här tror jag inte kan fungera och då är det så... 🤔


So fucked up!
Over and out from the Little Bitch Sarah

Glädjas åt andra är oxå glädje...

Kan man inte själv dansa... 😔 ja men då får man väl glädjas när andra gör det... ☺️

Så tänker jag... och igår tog jag mig i kragen och åkte ned till klubben...

Såg alla underbara människor som dansar med leenden på läpparna... ja, även de som inte har det... leenden på läpparna.. 😉

Saknar dansen så in i Norden men jag rehabar än och har ett kvällspass nästa vecka som får vara delmålet... 👊🏻

Dans är glädje för mig även om det har inneburit en del skit de sista fem månaderna... ni som känner mig lite djupare vet min ångest inför detta... ni kanske förstår att jag verkligen fick ta mig i kragen för att åka ned och se på när andra får svettas och njuta...🙄

MEN igår tog jag som sagt tag i mig själv och tog första klivet mot ett nytt liv... att våga tro på att knät ska läka ihop så pass att jag återigen kan delta fullt ut... ☺️

Jag stod och såg på alla fina människor som jag känner och tycker så mycket om.. såg deras gnistrande ansikten... deras iver att snurra eller snurras... såg skratten lysa ur deras ögon... ☺️

Avundsjukan var långt borta, lugnet infann sig och jag njöt av att stå där... 😃

Jag tog inte på mig träningskläder denna kväll för jag vet att jag då skulle ge mig ut på golvet i alla fall och där är jag inte än... tror jag... sparar mig tills nästa vecka... ☺️

Fick hälsningar, kramar, glada Hej och jag fick krama om de människor som jag inte sett på länge... krama om dem som betyder en hel del... ❤

Men var lugn, jag är snart tillbaka...!! 😉

Sluta slå och sparka på dig själv.....

Att stå i gyttja upp till vaderna har aldrig varit roligt... jo, kanske en gång för länge sedan när man badade i Katrinelund som barn... på vänstra sidan om bryggan fanns det blålera... där var man och lekte... men som vuxen att fastna i lera och inte komma loss är inte lika kul som när man var sju eller tio...☺️



Någonting som jag har tagit med mig under dessa år sedan min man dog, är att man fastnar ofta av en anledning och man behöver stå kvar, hur jobbigt den än må vara... man behöver stå där tills ens egen hjärna har kommit på hur jag ska ta mig därifrån...🤔

Det hjälper inte att greppa tag i alla lianer eller räddningslinor som kastas på en... tar man en sådan utan att fatta hur man ska sig upp utan bara blir uppdragen så kan ni ge er på att man är tillbaka i leran igen inom kort... eller efter en längre tid...  

Problemet som jag ser det är att då har man fyllt sin ryggsäck med så mycket mer... eller så har man sopat skit in under mattan så det har bildats en utbuktning på trasmattan som mormor en gång har vävt...



Jag hamnar ofta i gyttjan för att jag vill så mycket... jag har så många vägval i mitt liv och jag som många andra väljer ibland mindre bra vägar...
Då får man tugga grus sen när man har kraschat med cykeln  och ligger sönderriven och med blåmärken i diket... alldeles förvirrad för man fattade aldrig riktigt vad som hände... man ligger där, snurrig och virrig men hjälmen på sned...

Har man sett stenen eller gropen men inte hunnit väja, ja... då kan man ofta resa sig upp och skratta åt fadäsen men om cykeln helt plötsligt, out of no where, vinglar till och man flyger över styret och vaknar till liv där vid vägkanten, då tar det tid att kvickna till och förstå att det var spänt en snubbeltråd över vägen...



Någonstans på vägen har jag tappat mig själv och det gör vi alla mellan varven... jag har bara så svårt att förstå och släppa och trampa vidare...

Nu handlar det mycket om min egna självkänsla som jag lyckas förlägga runt jul och nyår... den har lekt titt ut med mig men jag har inte lyckats locka fram den... hen gömmer sig bakom en mullig kropp som ägarinnan inte är så förtjust i... hon skäller ganska friskt på den... säger saker som jag aldrig skulle säga till någon annan... inte högt i alla fall... 😔



Häromdagen fick jag ett total utbrott på mig själv när en klänning skulle provas inför sommarens bröllop... då var jag bara tvungen att få ut alla ord som staplades i mitt inre, för de åt upp mig inifrån... de hotade att förgöra mig mer...

Lite som när man börjar smått fundera på om man ska vara kvar på detta jordklot... när tankarna blir mörka och man inte vågar prata med någon om det.... när ljuset försvinner och allt blir lika mörkt som hos Katla... 

Får man inte prata om det så minskas själen, den krymper ihop... den äts upp, förtvinar... en ond spiral som bara drar ned en...

Får man då skrika ut allt, vråla högt så att världen runt om förstår att det är allvar... inte bara en liten hick up... att man mår skit... då släpper lite av trycket... då kommer kanske en förståelse fram... 😔



När händer som normalt sätt får smeka min kropp och skapa ljuv musik inte längre ger den känslan utan istället gör så att man känner varje liten skavank, varje litet gupp på min mulliga kropp... varje kärlekshandtag som åter har kommit tillbaka... ja, då bekräftar det bara misslyckandet som ägarinnan har gjort eftersom hon låtit det gå så långt... att kilona fått smyga tillbaka... 😔



Nu sitter ni och skakar på huvudet och tänker:
Flicka lilla, det är insidan som räknas... ytan är bara ett skal...



Jag vet allt det där... jag vet att jag är underbar, att jag är en bra och fin vän, en gräsligt fantastisk mamma som retar gallfeber på mina barn... jag vet allt det där men ibland, när hamstern tar över så tappar man styr fart och båten glider in eller rent av kraschar in i en vassrugg eller en klippa...



Det har inte hjälp att mannen i mitt liv kommer med en hel ordbok med fina och stärkande ord... det har varit som om han har hällt dem i en teflonpanna och försökt göra pannkakor av dem... de har bara glidit ur när han försökt att vända kakan...

De har studsat mot min hårda yta... studsat tillbaka, oftast med en syrlig kommentar om att han är både blind och döv och lite smått förståndshandikappad... 😁

När han frågar om mina kaskader med kvädesord mot mig själv, hjälper mitt tillfrisknande... då stirrar jag bara och fräser... för innerst inne vet jag att det inte hjälper men jag kvävs av mig själv... fläsket kväver mig och mitt onda knä göra att jag inte kan dansa, inte kan springa... inte kan göra allt det där som gav mig såååååååå himla mycket glädje innan jul... 😩

Paniken har varit stor... den totala förlusten av motion och påslaget av kärlekskilon har gjort mig till en soffpotatis... som jag hatar... 🙄

Kanske det är så att allt har sin mening... det finns troligen en kosmisk förklaring på varför mitt knä pajade när det gjorde och varför jag träffade denna fina man när jag gjorde...

Nästa gång Cosmos lägger sig i mitt liv får de gärna skicka med en instruktionsbok... jag kan läsa en sådan och gör det... ibland, då jag älskar att montera ihop IKEA möbler... men helst ensam då ingen stackare står i vägen för mina högst personliga utlägg om skaparen av denna instruktion... 😂

Även solen har sina fläckar... och min är/har varit just nu i total solförmörkelse... men nu verkar det vara som att alla vänliga ord runt omkring mig har fått effekt... de pilar som träffat min hårda sköld har lyckas att tränga igenom... får ytan att krackelera...

Skölden är fortfarande uppe och fungerar men snart kommer Luke Skywalker och Hans Solo med Millenium Falken, flygandes ned och spränger den i bitar... ☺️

Efter en mysig fika med bästa vännen på vårt loka hak, Broby Unikt, framför brasan som dock inte var igång... att få sitta och prata, lösa världsproblemen... få nya aspekter på sitt liv... 

Ja, då inser även denna blåsta varelse att jag sitter och klagar på ett helt okej liv och en helt okej kropp för jag har inte operarat bort mitt bröst, jag äter inte konstant kortison... fick en 5 dagars kur bara, en piss i Mississippi... ☺️

Jag har inte tre veckor av strålning som väntar och som kan brännskada min kropp... jag har inte ont i kroppen av alla cellgifter... jag har kvar mitt hårsvall och mina ögonbryn... Jag är ganska intakt... ❤

Ja, okej... min man dog så lite synd är det om mig... barnens pappa avled... nog för att det är tre år sedan så sitter det i... alla har inte läkt klart, om man nu någon gång gör det... en dröm kan göra så mycket... en beskrivning av den drömmen får ibland mamman att gå in och gråta på jobbtoaletten... ❤

Det är min vardag men jag har lärt mig hantera den riktigt bra... men återigen... jag behöver inte bevisa något för någon annan... det är ingen tävling... ingen blir guldmedaljör men man får perspektiv på livet när man sitter där, tre kvinnor i den bästa eran av deras liv... alla md olika bakgrunder, alla med olika förutsättningar men alla tre har ett behov av att få lätta på sina hjärtan och dela sin frustration... ❤

När man då inser att man inte är ensam, att någon annan har haft samma tankar och samma känsla som jag, då blir det genast lite lättare...
Terapi is das shit!!!! ❤

Jag har tapetserat om hemma med post-it lappar och skrivit på speglarna för att påminna mig om att jag duger som jag är... jag har ingenting att bevisa för någon annan...
Jag är den jag är och gillar man mig inte... Tuff Luck... 😉

Jag har tillräckligt med underbara människor i mitt fantastiska liv, behöver inte jaga vänner... sen är det så att vissa har man/får man speciella band med... man klickar direkt... på gott och ont... det betyder inte att man måste umgås, att man ska umgås i detta liv... kanske man bara ska passera i varandras liv för att lära varandra olika saker... vem vet... bara Cosmos...


Nä, slut att kasta skit på stackars Sarah... hon gör sitt bästa varje dag... och hon är enastående!!!


Over and out!!!

Livet, det svåra... ❤

Efter tre år trodde jag att jag var "van"... att jag skulle "klara" av den dagen "lätt"... 

Jag sätter orden inom citationstecken för jag vill att ni ska förstå att det inte är ordagrant så jag menar... någorlunda skulle kanske stå framför orden... 

Jag tyckte dagen gick bra, var så tacksam för alla besök och alla omhändertagande ord och kramar... ❤

Men så står jag i köket, så trött... så mentalt slut... 😔

Allt kommer över mig igen... orkar inte ta ett beslut till... 

Att då någon tar beslutet att jag ska laga mat och han ska fara och hämta mina barn... för skära falukorv och koka pastavatten klarar jag nog av... är till och med skönt att få ta på sig lurarna med ljudboken och stänga ute världen en stund... liksom fly in i mig själv... ❤

Slocknade i soffan till Mästarnas Mästare, troligen snarkandes då luftrören inte är i bästa form... 

Varför ska det vara så svårt att acceptera livet som det är just nu...? 

Varför går man och grämer sig för allt det där som man missar istället för att se vad det är man har framför sig och det man faktiskt gör...? 

Varför njuter man inte av dagen...? 

Njuter av allt det fantastiska som finns runt omkring en...? Alla fina vänner, släkten och det faktum att jag är någorlunda frisk... 

Jag är så klappvärdelös på det... att vara i stunden... längtar bara till allt det där som jag inte kan göra nu... 😩

Tänk att man kan vara så smart som jag 😉 men samtidigt vara så dum... att jag inte kan summera ihop allt och se skälen till varför det är som det är just nu... 

Jag ska alltid klara av allt själv... vara en stark kvinna som reder sig själv... Har alltid varit stolt över mig som kvinna och att jag är den jag är... att jag inte behöver någon man för att överleva utan mer att jag vill ha och är i behov av en man... eller hans kropp... ☺️

Tre år av helvete, utmattning och ett jäkla klättrande gör en otroligt "stark" men samtidigt väldigt, väldigt klen... klen på så sätt att man inte längre klarar sig själv... om man nu kan kalla det klen... 

Nu står jag här igen... har inte tagit till mig allt det där som jag vet och lärt mig... eller gjort just det men glömt det igen... står vid kanten och funderar om man ska orka... 🙄

Klart man gör, säger de flesta... men många av oss vet att det inte alls är så självklart... 😔 Vissa står inför så många tuffa beslut och ibland skiter det sig och viljan att fortsätta halkar på sniskan... då är det inte så självklart att man orkar vidare, att man vill fortsätta leva... 😔

Jag står inte vid den kanten och svajar, inte alls men jag inser att jag bränner ljuset i två ändar i jakten efter allt det där som jag nu inte kan göra... 😔

Har inte själv uppmärksammat att jag stressar... att jag bokar upp mig för att slippa ta tag i saker... att jag inte prioriterar mig själv... eller klankar ned på mig själv... skäller på mig själv försatt jag inte orkar vara superWoman o hennes kusin... samtidigt... 

Tur att jag har folk omkring mig som är lite smartare än jag... ❤ som vågar ifrågasätta mig... ställa mig mot väggen... vågar undra hur jag tänkte nu... ❤

När jag summerade allt som hänt under de senaste 12 veckorna så är det inte så konstigt att energin inte finns... 

Började året med en bihåleinflammation, avslutade något som inte var sunt men förlorade en vän... träffade samtidigt en fin man fast jag inte var beredd och inte redo... 

Förkylning och feber... 😔

Knät som pajade i oktober läker inte som det borde... 😔 vilket gör att jag inte kan träna som jag vill och behöver... alltså ingen bugg denna vår för knät hela tiden "går upp"... 😔 hatar verkligen att inte få vara del av dansvärlden längre... 

Min hamster fick tupp-juck och har sprungit maraton till och från sedan nyår... 😉

Den här mannen lämnar mig bara inte i fred ☺️... envisas med att hänga kvar... ❤

Familjen drabbas av skabb som vi får kämpa med att få bort... tvätten åker in och ut i maskinerna... kliar som fasen... 😩

Fyra ensamstående föräldrar åker till Sälen, bor på 70 kvm med 9 barn mellan åldrarna 4-16... 😂 Förlorar en strid mot Väggen... glider mest ned för Väggen på ryggskyddet som jag alltid bär... 

Viktuppgång... 😩😩😩

Förkylning och feber... 😔... igen... 

En mindre kvinnlig operation med följder som inte alltid är så najza... 😔

Skoltrötta ungar som tar sin del av energin... ❤ men som jag älskar till månen och tillbaka... ❤

Förkylning och feber igen, som visar sig i grunden vara en allergi/astma mot våra katter... så nu får vi ta det beslutet att omplacera dem... 😔 

Kanske det inte är så konstigt att jag inte mår så bra... mått så bra... ☺️☺️☺️

Insikten att jag inte är Gud Allsmäktige eller inte ens hans fru, har slagit mig... 😉

Jag måste verkligen stanna upp... se vad jag lärt mig av denna resa... 

Vad är meningen med mitt liv...? För vems skull ska jag leva... ? Vad ska jag lära och vad ska jag ge...? Till vem ska jag ge...? 

Jo, jag lever för min egen skull... lever för mina barns skull... ❤

Nu sitter jag på bussen på väg till Arlanda, på väg mot Norrland där Johan dog för tre år sedan... Ska få träffa mina vänner och umgås i en vintermiljö... få vara i det landskap som jag älskar... få sitta runt lägerelden och mysa, prata, skratta... bara vara... 😃

Egen tid heter det visst... ☺️

Det enda är min magkänsla som spökar... 🤔🤔🤔🤔

Resväskan gick sönder precis när jag skulle åka... fick akut packa om i en annan... Johans SFA-väska som har rest många gånger upp till Arjeplog/Arvidsjaur/Gullön.... ❤

Gatan där jag ska parkera är totalt full av bilar så jag får snabbt kasta om planeringen... 😩

När jag till sist är på väg inser jag att Johans väska håller på att ge upp... hjulen är kaputt... så jag får verkligen dra väskan mot resecentrum... 😩

Kanske är det så att denna väska ska få ta pension... som sin ägare... ❤

Likväl som den finska fasadflaggan som sitter på vårt hus... mitt hus... Den ser ut som den var med i Finska vinterkriget... 😔

Tiden är nog mogen för att byta ut den till en ny... den har gjort sitt men Finland står ändå starkt kvar med sina 3-1 mot Sverige på Trapphällsvägen 22... ❤

Over and out from me ❤