Sluta slå och sparka på dig själv.....

Att stå i gyttja upp till vaderna har aldrig varit roligt... jo, kanske en gång för länge sedan när man badade i Katrinelund som barn... på vänstra sidan om bryggan fanns det blålera... där var man och lekte... men som vuxen att fastna i lera och inte komma loss är inte lika kul som när man var sju eller tio...☺️



Någonting som jag har tagit med mig under dessa år sedan min man dog, är att man fastnar ofta av en anledning och man behöver stå kvar, hur jobbigt den än må vara... man behöver stå där tills ens egen hjärna har kommit på hur jag ska ta mig därifrån...🤔

Det hjälper inte att greppa tag i alla lianer eller räddningslinor som kastas på en... tar man en sådan utan att fatta hur man ska sig upp utan bara blir uppdragen så kan ni ge er på att man är tillbaka i leran igen inom kort... eller efter en längre tid...  

Problemet som jag ser det är att då har man fyllt sin ryggsäck med så mycket mer... eller så har man sopat skit in under mattan så det har bildats en utbuktning på trasmattan som mormor en gång har vävt...



Jag hamnar ofta i gyttjan för att jag vill så mycket... jag har så många vägval i mitt liv och jag som många andra väljer ibland mindre bra vägar...
Då får man tugga grus sen när man har kraschat med cykeln  och ligger sönderriven och med blåmärken i diket... alldeles förvirrad för man fattade aldrig riktigt vad som hände... man ligger där, snurrig och virrig men hjälmen på sned...

Har man sett stenen eller gropen men inte hunnit väja, ja... då kan man ofta resa sig upp och skratta åt fadäsen men om cykeln helt plötsligt, out of no where, vinglar till och man flyger över styret och vaknar till liv där vid vägkanten, då tar det tid att kvickna till och förstå att det var spänt en snubbeltråd över vägen...



Någonstans på vägen har jag tappat mig själv och det gör vi alla mellan varven... jag har bara så svårt att förstå och släppa och trampa vidare...

Nu handlar det mycket om min egna självkänsla som jag lyckas förlägga runt jul och nyår... den har lekt titt ut med mig men jag har inte lyckats locka fram den... hen gömmer sig bakom en mullig kropp som ägarinnan inte är så förtjust i... hon skäller ganska friskt på den... säger saker som jag aldrig skulle säga till någon annan... inte högt i alla fall... 😔



Häromdagen fick jag ett total utbrott på mig själv när en klänning skulle provas inför sommarens bröllop... då var jag bara tvungen att få ut alla ord som staplades i mitt inre, för de åt upp mig inifrån... de hotade att förgöra mig mer...

Lite som när man börjar smått fundera på om man ska vara kvar på detta jordklot... när tankarna blir mörka och man inte vågar prata med någon om det.... när ljuset försvinner och allt blir lika mörkt som hos Katla... 

Får man inte prata om det så minskas själen, den krymper ihop... den äts upp, förtvinar... en ond spiral som bara drar ned en...

Får man då skrika ut allt, vråla högt så att världen runt om förstår att det är allvar... inte bara en liten hick up... att man mår skit... då släpper lite av trycket... då kommer kanske en förståelse fram... 😔



När händer som normalt sätt får smeka min kropp och skapa ljuv musik inte längre ger den känslan utan istället gör så att man känner varje liten skavank, varje litet gupp på min mulliga kropp... varje kärlekshandtag som åter har kommit tillbaka... ja, då bekräftar det bara misslyckandet som ägarinnan har gjort eftersom hon låtit det gå så långt... att kilona fått smyga tillbaka... 😔



Nu sitter ni och skakar på huvudet och tänker:
Flicka lilla, det är insidan som räknas... ytan är bara ett skal...



Jag vet allt det där... jag vet att jag är underbar, att jag är en bra och fin vän, en gräsligt fantastisk mamma som retar gallfeber på mina barn... jag vet allt det där men ibland, när hamstern tar över så tappar man styr fart och båten glider in eller rent av kraschar in i en vassrugg eller en klippa...



Det har inte hjälp att mannen i mitt liv kommer med en hel ordbok med fina och stärkande ord... det har varit som om han har hällt dem i en teflonpanna och försökt göra pannkakor av dem... de har bara glidit ur när han försökt att vända kakan...

De har studsat mot min hårda yta... studsat tillbaka, oftast med en syrlig kommentar om att han är både blind och döv och lite smått förståndshandikappad... 😁

När han frågar om mina kaskader med kvädesord mot mig själv, hjälper mitt tillfrisknande... då stirrar jag bara och fräser... för innerst inne vet jag att det inte hjälper men jag kvävs av mig själv... fläsket kväver mig och mitt onda knä göra att jag inte kan dansa, inte kan springa... inte kan göra allt det där som gav mig såååååååå himla mycket glädje innan jul... 😩

Paniken har varit stor... den totala förlusten av motion och påslaget av kärlekskilon har gjort mig till en soffpotatis... som jag hatar... 🙄

Kanske det är så att allt har sin mening... det finns troligen en kosmisk förklaring på varför mitt knä pajade när det gjorde och varför jag träffade denna fina man när jag gjorde...

Nästa gång Cosmos lägger sig i mitt liv får de gärna skicka med en instruktionsbok... jag kan läsa en sådan och gör det... ibland, då jag älskar att montera ihop IKEA möbler... men helst ensam då ingen stackare står i vägen för mina högst personliga utlägg om skaparen av denna instruktion... 😂

Även solen har sina fläckar... och min är/har varit just nu i total solförmörkelse... men nu verkar det vara som att alla vänliga ord runt omkring mig har fått effekt... de pilar som träffat min hårda sköld har lyckas att tränga igenom... får ytan att krackelera...

Skölden är fortfarande uppe och fungerar men snart kommer Luke Skywalker och Hans Solo med Millenium Falken, flygandes ned och spränger den i bitar... ☺️

Efter en mysig fika med bästa vännen på vårt loka hak, Broby Unikt, framför brasan som dock inte var igång... att få sitta och prata, lösa världsproblemen... få nya aspekter på sitt liv... 

Ja, då inser även denna blåsta varelse att jag sitter och klagar på ett helt okej liv och en helt okej kropp för jag har inte operarat bort mitt bröst, jag äter inte konstant kortison... fick en 5 dagars kur bara, en piss i Mississippi... ☺️

Jag har inte tre veckor av strålning som väntar och som kan brännskada min kropp... jag har inte ont i kroppen av alla cellgifter... jag har kvar mitt hårsvall och mina ögonbryn... Jag är ganska intakt... ❤

Ja, okej... min man dog så lite synd är det om mig... barnens pappa avled... nog för att det är tre år sedan så sitter det i... alla har inte läkt klart, om man nu någon gång gör det... en dröm kan göra så mycket... en beskrivning av den drömmen får ibland mamman att gå in och gråta på jobbtoaletten... ❤

Det är min vardag men jag har lärt mig hantera den riktigt bra... men återigen... jag behöver inte bevisa något för någon annan... det är ingen tävling... ingen blir guldmedaljör men man får perspektiv på livet när man sitter där, tre kvinnor i den bästa eran av deras liv... alla md olika bakgrunder, alla med olika förutsättningar men alla tre har ett behov av att få lätta på sina hjärtan och dela sin frustration... ❤

När man då inser att man inte är ensam, att någon annan har haft samma tankar och samma känsla som jag, då blir det genast lite lättare...
Terapi is das shit!!!! ❤

Jag har tapetserat om hemma med post-it lappar och skrivit på speglarna för att påminna mig om att jag duger som jag är... jag har ingenting att bevisa för någon annan...
Jag är den jag är och gillar man mig inte... Tuff Luck... 😉

Jag har tillräckligt med underbara människor i mitt fantastiska liv, behöver inte jaga vänner... sen är det så att vissa har man/får man speciella band med... man klickar direkt... på gott och ont... det betyder inte att man måste umgås, att man ska umgås i detta liv... kanske man bara ska passera i varandras liv för att lära varandra olika saker... vem vet... bara Cosmos...


Nä, slut att kasta skit på stackars Sarah... hon gör sitt bästa varje dag... och hon är enastående!!!


Over and out!!!