Jag sätter orden inom citationstecken för jag vill att ni ska förstå att det inte är ordagrant så jag menar... någorlunda skulle kanske stå framför orden...
Jag tyckte dagen gick bra, var så tacksam för alla besök och alla omhändertagande ord och kramar... ❤
Men så står jag i köket, så trött... så mentalt slut... 😔
Allt kommer över mig igen... orkar inte ta ett beslut till...
Att då någon tar beslutet att jag ska laga mat och han ska fara och hämta mina barn... för skära falukorv och koka pastavatten klarar jag nog av... är till och med skönt att få ta på sig lurarna med ljudboken och stänga ute världen en stund... liksom fly in i mig själv... ❤
Slocknade i soffan till Mästarnas Mästare, troligen snarkandes då luftrören inte är i bästa form...
Varför ska det vara så svårt att acceptera livet som det är just nu...?
Varför går man och grämer sig för allt det där som man missar istället för att se vad det är man har framför sig och det man faktiskt gör...?
Varför njuter man inte av dagen...?
Njuter av allt det fantastiska som finns runt omkring en...? Alla fina vänner, släkten och det faktum att jag är någorlunda frisk...
Jag är så klappvärdelös på det... att vara i stunden... längtar bara till allt det där som jag inte kan göra nu... 😩
Tänk att man kan vara så smart som jag 😉 men samtidigt vara så dum... att jag inte kan summera ihop allt och se skälen till varför det är som det är just nu...
Jag ska alltid klara av allt själv... vara en stark kvinna som reder sig själv... Har alltid varit stolt över mig som kvinna och att jag är den jag är... att jag inte behöver någon man för att överleva utan mer att jag vill ha och är i behov av en man... eller hans kropp... ☺️
Tre år av helvete, utmattning och ett jäkla klättrande gör en otroligt "stark" men samtidigt väldigt, väldigt klen... klen på så sätt att man inte längre klarar sig själv... om man nu kan kalla det klen...
Nu står jag här igen... har inte tagit till mig allt det där som jag vet och lärt mig... eller gjort just det men glömt det igen... står vid kanten och funderar om man ska orka... 🙄
Klart man gör, säger de flesta... men många av oss vet att det inte alls är så självklart... 😔 Vissa står inför så många tuffa beslut och ibland skiter det sig och viljan att fortsätta halkar på sniskan... då är det inte så självklart att man orkar vidare, att man vill fortsätta leva... 😔
Jag står inte vid den kanten och svajar, inte alls men jag inser att jag bränner ljuset i två ändar i jakten efter allt det där som jag nu inte kan göra... 😔
Har inte själv uppmärksammat att jag stressar... att jag bokar upp mig för att slippa ta tag i saker... att jag inte prioriterar mig själv... eller klankar ned på mig själv... skäller på mig själv försatt jag inte orkar vara superWoman o hennes kusin... samtidigt...
Tur att jag har folk omkring mig som är lite smartare än jag... ❤ som vågar ifrågasätta mig... ställa mig mot väggen... vågar undra hur jag tänkte nu... ❤
När jag summerade allt som hänt under de senaste 12 veckorna så är det inte så konstigt att energin inte finns...
Började året med en bihåleinflammation, avslutade något som inte var sunt men förlorade en vän... träffade samtidigt en fin man fast jag inte var beredd och inte redo...
Förkylning och feber... 😔
Knät som pajade i oktober läker inte som det borde... 😔 vilket gör att jag inte kan träna som jag vill och behöver... alltså ingen bugg denna vår för knät hela tiden "går upp"... 😔 hatar verkligen att inte få vara del av dansvärlden längre...
Min hamster fick tupp-juck och har sprungit maraton till och från sedan nyår... 😉
Den här mannen lämnar mig bara inte i fred ☺️... envisas med att hänga kvar... ❤
Familjen drabbas av skabb som vi får kämpa med att få bort... tvätten åker in och ut i maskinerna... kliar som fasen... 😩
Fyra ensamstående föräldrar åker till Sälen, bor på 70 kvm med 9 barn mellan åldrarna 4-16... 😂 Förlorar en strid mot Väggen... glider mest ned för Väggen på ryggskyddet som jag alltid bär...
Viktuppgång... 😩😩😩
Förkylning och feber... 😔... igen...
En mindre kvinnlig operation med följder som inte alltid är så najza... 😔
Skoltrötta ungar som tar sin del av energin... ❤ men som jag älskar till månen och tillbaka... ❤
Förkylning och feber igen, som visar sig i grunden vara en allergi/astma mot våra katter... så nu får vi ta det beslutet att omplacera dem... 😔
Kanske det inte är så konstigt att jag inte mår så bra... mått så bra... ☺️☺️☺️
Insikten att jag inte är Gud Allsmäktige eller inte ens hans fru, har slagit mig... 😉
Jag måste verkligen stanna upp... se vad jag lärt mig av denna resa...
Vad är meningen med mitt liv...? För vems skull ska jag leva... ? Vad ska jag lära och vad ska jag ge...? Till vem ska jag ge...?
Jo, jag lever för min egen skull... lever för mina barns skull... ❤
Nu sitter jag på bussen på väg till Arlanda, på väg mot Norrland där Johan dog för tre år sedan... Ska få träffa mina vänner och umgås i en vintermiljö... få vara i det landskap som jag älskar... få sitta runt lägerelden och mysa, prata, skratta... bara vara... 😃
Egen tid heter det visst... ☺️
Det enda är min magkänsla som spökar... 🤔🤔🤔🤔
Resväskan gick sönder precis när jag skulle åka... fick akut packa om i en annan... Johans SFA-väska som har rest många gånger upp till Arjeplog/Arvidsjaur/Gullön.... ❤
Gatan där jag ska parkera är totalt full av bilar så jag får snabbt kasta om planeringen... 😩
När jag till sist är på väg inser jag att Johans väska håller på att ge upp... hjulen är kaputt... så jag får verkligen dra väskan mot resecentrum... 😩
Kanske är det så att denna väska ska få ta pension... som sin ägare... ❤
Likväl som den finska fasadflaggan som sitter på vårt hus... mitt hus... Den ser ut som den var med i Finska vinterkriget... 😔
Tiden är nog mogen för att byta ut den till en ny... den har gjort sitt men Finland står ändå starkt kvar med sina 3-1 mot Sverige på Trapphällsvägen 22... ❤
Over and out from me ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar